Jag piratar bloggen en andra gång, den här för att rapportera vårt senaste möte. Dödens Frieri, det första riktiga Deon-äventyret, spelades klart under dagen. Rollpersonerna blev jagade bort från markerna under vild kalabalik efter att nattgardisten Thamas Svart funnit deras hädiska hemligheter. Detta betyder dock inte att uppdraget blev ett totalt misslyckande. Det arma flickebarnet fick sin älskade drömprins, som visade sig vara den de alla minst anade.
Nedan följer ett utdrag ur äventyret för de som är intresserade.
Hon öppnade försiktigt ögonen. Hon visste inte vad som väckt henne, kanske var det någon av korparna ute i den svarta skogen som stört hennes ro med sin falska sång, eller så var det ljuset från den väldiga fullmånen som sken in genom de höga fönstren. Hon kramade om sin röda huvudkudde och lät det lena sidenet smeka hennes kind. Hennes drömmar hade varit behagliga, men nu bleknade de snabbt. Att minnas en dröm var som att försöka hålla i vatten. Det var bara en tidsfråga innan glömskan tog över.
En lätt vindpust rörde vid hennes bara axel. Den spindelvävsliknande filten som nätt och jämnt skylde hennes unga kropp hade glidit ner och vilade nu någonstans vid midjan. Det var kallt i rummet. Tjänarna hade tydligen glömt att mata den stora eldstaden med ved, annars hade rummet dansat till ljuset av de gyllene lågorna. Nu var den stora månen det enda som illuminerade rummet. Det var något som inte stämde. Gardinerna kring hennes himmelssäng rörde sig sakta fram och tillbaka, som ringarna på en avlägsen skogsgöl. Hennes majestätiska glasfönster stod öppna och det var därifrån den ljuva försommarluften letade sig in.
Hon reste sig långsamt upp från kudden. Nu kände hon tydligare hur kyligt det var i hennes sovkammare. Hon lät blicken svepa över de välbekanta formerna, långsamt sökandes efter någonting främmande. Hon skulle precis resa på sig för att stänga fönstret när hon såg det. En skepnad, eller kanske en skugga. En lång och rak figur i nattens svarta färger som stod lutad mot en av sängens massiva pelare. Helt stilla, liksom månen högt där ovan vakande över henne.
Hennes hjärta började slå snabbare. Det stod en man inne i hennes rum. Vem var han? Hur hade han kommit förbi vakterna? Hon lät sin skrämda blick utforska hans gestalt och långsamt lyckades hennes unga ögon vänja sig vid mörkret. Han var stiligt klädd i nattsvart sammet från en av Targus skickligaste vävare. Han hade långt hår, nästan lika svart som kläderna. Det som skrämde henne mest var dock masken. Vit var den, som det första snöfallet och med ett arrogant leende på sina oklanderliga läppar. Han skrämde henne, värre än någonting hon i sitt perfekta liv tidigare tvingats möta. Hade han inte plötsligt lagt ett handskbeklätt finger på hennes lena läppar hade hon skrikit.
Långsamt lät han handen falla till madrassen, där han plockade upp hennes silkestunna täcke. Hon insåg nu att hennes framsida var fullständigt blottad för den maskerade mannen. Hennes oskyldiga kött som aldrig tidigare skådats av en man var helt öppet för denna främlings insyn. Han räckte henne tyget som hon snabbt skylde sig med. Hon visste inte vem han var, denne man som sett henne på ett sätt som ingen annan gjort. Hon visste inte vad han gjorde i hennes sängkammare, lugn som en svan på en stilla simtur. Hon mindes dock hur han avlägsnat masken och sett på henne en sista gång, innan han bakat bort i skuggorna och åter blivit ett med natten.
